Hej mina fina läsare!

Det var länge sen jag bloggade, jag vet. Jag behövde ett break. Ett break från allt tror jag. I våras kände jag att jag var fylld av så mycket känslor och tankar och att jag ofta skrev med en ledsam ton och nästan lite klagande (det var mest tankar som behövde komma ut på nåt sätt). Och nej visst, jag sa också att ni inte behöver läsa min blogg om ni inte gillar den men nu när bloggandet har legat på is i sommar har väldigt många hört av sig till mig undrat vad som har hänt med bloggen och om jag har slutat att blogga. Och snälla ni: TACK! Tack för era kommentarer, värmande ord och för att ni har undrat. Det gav mig en rejäl tankeställare och tankarna började flyga omkring på nytt. Nya tankar.

Jag skriver om det jag känner för, om mitt liv, oavsett hur min dag har varit, om jag är ledsen eller glad och jag försöker att inte sätta upp en fasad av att allt är en dans på rosor. För det är det inte. Jag har inte alls känt suget efter att blogga under sommaren och jag funderade på om jag enbart hade gått på sommarlov med skrivandet eller om jag behövde ett betydligt längre break. Suget att blogga har sakta men säkert kommit tillbaka. Roligt tänker jag! För jag vill inte göra nåt som jag egentligen inte vill. Det blir liksom inte bra tycker jag. Jag är en "listen to your heart"-person mer än en "listen to your brain"-person (har alltid varit och kommer alltid att vara). Och att ni vill läsa om det jag skriver, som absolut inte alltid är glatt, gav mig en känsla av att min blogg (och såklart liknande bloggar!) där vardagen utspelas precis som den är - precis så sann som den faktiskt är, behövs. Mycket mer sånt behövs. Vi måste också våga prata om jobbiga saker, för vi lever inte i en perfekt värld där livet är en dans på rosor och där vi går omrking med ett leende på läpparna hela dagarna. Vi lever i en värld där det måste vara ok att känna sig ledsen, arg, förvirrad... och också givetvis glad och lycklig. Men det finns så många sidor i en persons liv och många gånger visar vi aldrig de jobbiga sidorna. Det är ok att må dåligt och det är också ok att be om hjälp om man inte orkar själv. Det gjorde jag (jag har världens bästa vänner och det vet jag att du också har! Använd dina vänner!!) när jag var trött på alla miljoner känslor och tankar som svävade inom mig. Visste varken ut eller in. Jag var fast i ett ekorrhjul med mina tankar.

Jag vet att jag alltid kommer att ha mycket tankar i huvudet, och jag är en riktig känslomänniska. Nu känner jag mig dock redo att möta hösten och allt vad den har att erbjuda. Jag vet också att jag kommer ha stunder då livet känns motigt och riktigt jobbigt. Stunder då jag bara kommer att vilja ge upp, gråta och gräva ner mig själv. Och det måste få vara ok. Många gånger tar jag mig upp tillbaka till ytan själv men ibland behöver jag hjälp och stöttning (vem gör inte det!?). Och jag vet mer än någonsinn nu att jag har mina vänner i både med- och motvind och det är jag evigt tacksam för.