Haters gonna hate! Och så är det tyvärr. För att göra en lång historia kort, så fick jag en riktigt onödig kommentar från en person när jag förklarade att jag inte tål skitsnack. Personen försvarade sitt agerande med att jag beter mig som ett barn och därför är jag visst också "sämst på alla sätt" (som sagt, lång historia kort). Tack. Konstigt nog tog det rätt hårt. Kanske var det sättet jag fick det berättat för mig och kanske för att jag vet att den här personen mår dåligt inombords. Men istället för att ta hand om sina egna problem sprider denne sin dåliga energi på allt som rör sig i närheten av personen själv. Jag brukar verkligen inte ta åt mig av sånt här. Och jag vet ju att personens dåliga energi egentligen inte alls är riktat mot mig men alltså... Så galet onödigt. Personen i fråga har då inte sitt barnasinne kvar!

Jag tänkte idag på att min blogg har blivit lite som en kvällsdagbok. Jag skulle gärna vilja hinna blogga mer än vad jag gör just nu men eftersom dygnen tyvärr inte är längre än vad de är, blir det så att jag kvällsbloggar... Lite mysigt är det allt!

Min dag började med en mycket märklig intervju. Jag har inte bestämt mig för om jag vill berätta mer om den eller inte... Jag var på intervju hos en offentlig person vilket kan bli känsligt. Och om jag berättar mer om intervjun så vill jag berätta alla detaljer. Jag får helt enkelt återkomma!

Efter den märkliga intervjun var jag på en super intressant kurs om utmattning, sömnproblem och nedstämdhet som Holistic höll i. Det var verkligen otroligt intressant och inte minst viktigt! Jag tycker att Holistic har ett bra upplägg och de erbjuder massor av bra produkter. Om ni inte vet vad Holistic är och vad de står för så skulle jag starkt rekommendera er att kolla upp det.

Kvällen har bestått av Hockey på Hovet med min älskade far. Att Djurgården tog hem segern med endast 38 sekunder kvar gjorde inte kvällen direkt sämre! Att Sverige sedan spelade 1-1 mot Ryssland i landskampen på Friends Arena gjorde dock kvällen något sämre...

Det har varit en väldigt intressant måndag idag.

Busschauffören på bussen imorse var den trevligaste karln på väldigt länge (tänk om alla vore så glada och uppskattade sitt jobb så mycket som han verkade göra, vad mycket roligare det vore då!)! Han önskade alla en bra dag i slutet av sin lilla pratstund i micken. Jag önskade honom detsamma när jag passarade honom och det var jag långt ifrån ensam om att göra. Tänk vad en enda positiv liten gest eller några positiva ord kan göra stor skillnad! Jag kan garantera att han gjorde denna måndag till den bästa måndagen på länge för många. Tänk på det - en sådan liten sak kan verkligen göra stor skillnad.

Busschauffören fick mig att tänka på i lördags, när jag jobbade och en kund kom fram till mig och sa: "gu, vilket härligt leende du har!!" Det gjorde min dag! Jag kunde inte sluta le på hela dagen :)

Idag hade vi ett väldigt givande möte gällande vår C-uppsats (eller självständigt arbete som det numera heter). Berättar mer när vi har kommit en bit med skrivandet och observationerna. Jag måste erkänna att jag aldrig trodde att jag skulle känna mig så här taggad och motiverad för att skriva min sista, stora uppsats. Det känns verkligen bra nu!!

Jag var på ett återbesök (kallar man det för återbesök trots att jag fick en annan läkare den här gången? Mer en check-up kanske?) hos en läkare på CityAkuten i eftermiddags. Läkaren frågade vad jag jobbar med varpå jag svarar att jag går på Gymnastik- och idrottshögskolan. Han tittar lite fundersamt, ler plötsligt och säger: "Jaha, så då ska du bli en sådan där gymnastikdirektör!?" Nja, alltså... Jag gjorde ett försök till att förklara. Hoppas att han hängde med ;) Haha.

Minst sagt en underbar måndag med oväntade leenden, positiva ord och oväntade konversationen! Tack <3

Uppsats in the making!

Bra, positiv, intressant och givande dag = glad tjej!

Idag är det 20 år sedan Estonia sjönk. Jag hade inte ens fyllt 8 år men jag minns så väl den där morgonen då allt var ett enda stort KAOS. Min gammelmoster ringde tidigt från Estland och frågade om vi hört vad som hade hänt (det hade vi inte). Därefter minns jag att jag gick till mammas och pappas sovrum och mamma satte på tv:n där de hemska nyheterna visades. Jag tittade inte på nyheterna men jag minns att vinden tjöt kraftigt utanför och att mamma pratade i telefon.

Min mamma jobbade i Estland på den tiden. Hon reste i princip varje vecka och ibland flög hon, ibland åkte hon båt. När jag kom till skolan den här morgonen, onsdagen den 28 september 1994, frågade alla föräldrar och lärare med en oro och nästan panik i rösten: "hur är det med din mamma?!" Och "är din mamma hemma?". Varför frågar alla plötligt hur det är med min mamma?! "Ja, hon är hemma... Hon mår bra" svarade jag tillslut, lite tveksamt.

Senare förstod jag varför alla hade frågat mig om min mamma.

Vi förlorade många anhöriga när Estonia försvann ner på havets djup. Trots att jag var väldigt liten och inte förstod precis allt som hände då, så har jag sett vuxna sörja, gråta och kramas. Jag har fått med mig oerhört mycket kärlek men också ett tomrum och en rädsla. En rädsla för havet. En rädsla för mörker och hård vind. En rädsla över att förlora en vän eller familjemedlem alldeles för tidigt och oväntat. En rädsla och en kärlek som format mig till den jag är idag.

Jag vill skänka en extra tanke till alla som på något sätt drabbats av Estoniakatastrofen. Det kommer alltid att vara ett sår som aldrig riktigt läker...

Nu är det precis en vecka sedan jag ramlade och slog huvudet i marken (läs: i kullersten). Har hunnit med två långa vändor till sjukhuset. En fruktansvärd upplevelse till SöS akutmottagning (dit jag inte kommer sätta min fot igen!) och ett betydligt bättre besök till CityAkuten (som jag varmt kan rekommendera!) där de uteslöt hjärnblödning och skadad nackkota (vilken lättnad!!). Jag har också hunnit tänka, grubbla och fundera på allt och inget, om och om igen. Och framförallt har bilder och tankar kommit upp på hur det gick men också hur det faktiskt kunde ha gått... Hade jag ramlat 20 cm mer åt höger hade jag slagit i huvudet på ett lågt järnstaket och med största sannolikhet spräckt skallen. Så TACK! Tack som fan för att det gick som det gick. Jag lever, jag är frisk och jag har ju faktiskt "bara" drabbats av en kraftig hjärnskakning. <3

I'll keep on smiling! You should as well, because life is beautiful <3

Åh hjälp! Jag känner mig som en jättebebis. Det enda jag gör just nu är att äta och sova. Kommer ha gått upp ett antal härliga bebiskilon den här veckan!

Jag känner mig faktiskt lite piggare nu på eftermiddagen och idag har jag även lyckats sitta vid datorn med skolarbete en stund. Mailade vårt PM till vår handledare och fick till svar "MEN - ska du inte ligga ned??" Jo, du har helt rätt (och tack för omtanken)... Men om du bara visste hur rastlös och uttråkad jag är!

Man hinner tänka, fundera, grubbla och tänka lite till när man bara ska ta det lugnt...

Visst, måndagar kan kännas tunga men det var länge sen en måndag kändes så här tung. Jag vaknade imorse och kom inte direkt på varför jag kände oro. Jag satte mig upp i sängen, kollade mobilen och då kom jag ihåg. Det är måndagen den 15 september idag och igår var det val. Det minns jag klart nu men jag kan fortfarande inte förstå. Vad hände Sverige? Hur kan SD ha blivit tredje största parti? Var är vi på väg? Jag känner mig orolig, ledsen och arg. Vill fly trots att jag vet att det inte är rätt väg och inte leder någonstans. Men Sverige, ni ger mig magknip. Ni skrämmer mig faktiskt.

Bild från min instagram igår. #val2014 #vadhände

Hej mina fina läsare!

Det var länge sen jag bloggade, jag vet. Jag behövde ett break. Ett break från allt tror jag. I våras kände jag att jag var fylld av så mycket känslor och tankar och att jag ofta skrev med en ledsam ton och nästan lite klagande (det var mest tankar som behövde komma ut på nåt sätt). Och nej visst, jag sa också att ni inte behöver läsa min blogg om ni inte gillar den men nu när bloggandet har legat på is i sommar har väldigt många hört av sig till mig undrat vad som har hänt med bloggen och om jag har slutat att blogga. Och snälla ni: TACK! Tack för era kommentarer, värmande ord och för att ni har undrat. Det gav mig en rejäl tankeställare och tankarna började flyga omkring på nytt. Nya tankar.

Jag skriver om det jag känner för, om mitt liv, oavsett hur min dag har varit, om jag är ledsen eller glad och jag försöker att inte sätta upp en fasad av att allt är en dans på rosor. För det är det inte. Jag har inte alls känt suget efter att blogga under sommaren och jag funderade på om jag enbart hade gått på sommarlov med skrivandet eller om jag behövde ett betydligt längre break. Suget att blogga har sakta men säkert kommit tillbaka. Roligt tänker jag! För jag vill inte göra nåt som jag egentligen inte vill. Det blir liksom inte bra tycker jag. Jag är en "listen to your heart"-person mer än en "listen to your brain"-person (har alltid varit och kommer alltid att vara). Och att ni vill läsa om det jag skriver, som absolut inte alltid är glatt, gav mig en känsla av att min blogg (och såklart liknande bloggar!) där vardagen utspelas precis som den är - precis så sann som den faktiskt är, behövs. Mycket mer sånt behövs. Vi måste också våga prata om jobbiga saker, för vi lever inte i en perfekt värld där livet är en dans på rosor och där vi går omrking med ett leende på läpparna hela dagarna. Vi lever i en värld där det måste vara ok att känna sig ledsen, arg, förvirrad... och också givetvis glad och lycklig. Men det finns så många sidor i en persons liv och många gånger visar vi aldrig de jobbiga sidorna. Det är ok att må dåligt och det är också ok att be om hjälp om man inte orkar själv. Det gjorde jag (jag har världens bästa vänner och det vet jag att du också har! Använd dina vänner!!) när jag var trött på alla miljoner känslor och tankar som svävade inom mig. Visste varken ut eller in. Jag var fast i ett ekorrhjul med mina tankar.

Jag vet att jag alltid kommer att ha mycket tankar i huvudet, och jag är en riktig känslomänniska. Nu känner jag mig dock redo att möta hösten och allt vad den har att erbjuda. Jag vet också att jag kommer ha stunder då livet känns motigt och riktigt jobbigt. Stunder då jag bara kommer att vilja ge upp, gråta och gräva ner mig själv. Och det måste få vara ok. Många gånger tar jag mig upp tillbaka till ytan själv men ibland behöver jag hjälp och stöttning (vem gör inte det!?). Och jag vet mer än någonsinn nu att jag har mina vänner i både med- och motvind och det är jag evigt tacksam för.