Bloggen har blivit lite som en dagbok. Men det känns ok. Det känns nästan bra. Det känns faktiskt helt ok att dela med mig av min vardag, mina tankar och min ljusa och min "mörka" sida också. För det är ju ok att det inte alltid blir som man tänkt sig. Idag träffade jag världens bästa K och hennes vackra, 3 veckor gamla dotter. Bara tanken på att de snart åker tillbaka till Dubai (där de bor just nu) gör mig lite ledsen! När vi skulle skiljas åt frågade hon hur det var fatt "du ser bekymrad ut!" sa hon. Hon känner mig, min fina vän. Jag kände mig lite bekymrad.

En av mina bästa vänner ringde kort där på (jag är så otroligt tacksam för att hon finns i mitt liv!). Vi pratade en liten stund och jag började nästan skratta medan jag grät och sa "usch nu sitter jag själv på en bänk och gråter!". Jag vet knappast om jag ska skratta eller gråta vissa dagar. Ibland känns livet så komiskt bara. Om några av er uppfattar mig som gnällig så behöver ni inte fortsätta läsa. Jag kommer inte ursäkta mig för mina tankar utan detta är ett sätt för mig att få ur mig alla tusen tankar som jag sitter på. Att kunna skratta och le, göra mitt arbete (/studier) bra och ta till vara på varje dag så gott jag kan är viktigt för mig och att skriva är ett sätt att rensa tankarna för att få plats med nya, andra viktigare saker.

Jag hade bestämt att höras med en annan kompis på eftermiddagen/kvällen men jag orkade bara inte. Orkade inte vad? Jag vet inte. Inte berätta om mina tankar kanske. Inte gnälla och inte gråta igen tror jag. Förlåt. Men ibland blir det bara inte som man tänkt sig och det är ok.