I september förra året hände något fruktansvärt. Det som absolut inte fick hända, hände. Livet på en 26-årig tjej tog slut. En barndomsvän till mig dog i cancer efter att hon ca 1/5 av sitt liv varit sjuk.

Jag trodde inte att det var sant när det tragiska beskedet nådde mig. Jag ville inte tro på det. Jag ville nypa mig i armen och vakna upp från denna hemska mardröm där någon spelade ett dåligt spratt med mig. Jag nöp mig i armen. Men det gjorde ingen skillnad. Det var ingen som spelade ett dåligt spratt med mig. Det jag just fått reda på var sant. Det var SANT. Den hade tagit hennes liv. Hon fanns plötsligt inte med oss längre. Tankarna flög omkring i huvudet på mig. Tårarna rann nedför mina kinder. Jag ville skrika men fick inte fram ett ljud. Hur var det möjligt? Hon var bara 26 år. Hon var ju så stark. Så envis. Så jävla envis. En riktig kämpe. Jag vet ingen som är en lika stark kämpe som hon var. Hon var så bestämd över att hon skulle besegra cancern. Och det gjorde hon. Men den kom tillbaka. Och sista gången vann den över henne.

Det är hennes födelsedag idag. Det var så lätt för oss att minnas varandras födelsedagar, för det skiljde exakt en månad mellan oss. Idag skulle hon ha blivit 27 år. Det rinner tårar nedför kinderna när jag skriver detta. Det är fortfarande helt ofattbart att hon inte längre finns här hos oss.

Grattis på födelsedagen! Du kommer alltid att finnas i mina tankar
#fuckcancer