Idag är det 20 år sedan Estonia sjönk. Jag hade inte ens fyllt 8 år men jag minns så väl den där morgonen då allt var ett enda stort KAOS. Min gammelmoster ringde tidigt från Estland och frågade om vi hört vad som hade hänt (det hade vi inte). Därefter minns jag att jag gick till mammas och pappas sovrum och mamma satte på tv:n där de hemska nyheterna visades. Jag tittade inte på nyheterna men jag minns att vinden tjöt kraftigt utanför och att mamma pratade i telefon.

Min mamma jobbade i Estland på den tiden. Hon reste i princip varje vecka och ibland flög hon, ibland åkte hon båt. När jag kom till skolan den här morgonen, onsdagen den 28 september 1994, frågade alla föräldrar och lärare med en oro och nästan panik i rösten: "hur är det med din mamma?!" Och "är din mamma hemma?". Varför frågar alla plötligt hur det är med min mamma?! "Ja, hon är hemma... Hon mår bra" svarade jag tillslut, lite tveksamt.

Senare förstod jag varför alla hade frågat mig om min mamma.

Vi förlorade många anhöriga när Estonia försvann ner på havets djup. Trots att jag var väldigt liten och inte förstod precis allt som hände då, så har jag sett vuxna sörja, gråta och kramas. Jag har fått med mig oerhört mycket kärlek men också ett tomrum och en rädsla. En rädsla för havet. En rädsla för mörker och hård vind. En rädsla över att förlora en vän eller familjemedlem alldeles för tidigt och oväntat. En rädsla och en kärlek som format mig till den jag är idag.

Jag vill skänka en extra tanke till alla som på något sätt drabbats av Estoniakatastrofen. Det kommer alltid att vara ett sår som aldrig riktigt läker...